Något har hänt med oss nordbor de senaste tjugo åren. Vi vill vara utomhus. Hela tiden. Man skulle kunna säga att ute är det nya inne.
Vi bygger utekök, grillar, äter gott på terrassen med familjen och i goda vänners lag. Vi odlar vår egen timjan, persilja, rosmarin och grekisk oregano i upphöjda odlingsbäddar. Vardagsrummet har flyttat ut och vi slappar nu istället i soffan på terrassen, kanske under blåregnspergolan som vi rest för skuggans skull. En sak till så vi får det undanstökat. Jag älskar Medelhavet och Italien. Min kärlek är villkorslös och det handlar inte om någon hastigt övergående kärleksaffär, även om avståndet ibland kan kännas tröstlöst. Jag är inte ensam. Tror att det är vårt särboförhållande med solen som skapat denna passion hos så många svenskar. Tricket är att lyfta upp det sydliga till Norden. Vill du också omge dig med horder av doftande lavendel, mognande aprikosträd och saftspända fikon? Tycker du som jag att resliga träd skapar de vackraste skuggorna i trädgården och att en hög häck i tomtgränsen inte bara stoppar ilskna vindar utan också nyfikna blickar från trottoarfolket. Allt det där kan vi hjälpa dig med. Dina drömmar är min inspiration.

Gräsmattan var ödslig, övergiven och definitivt väldigt platt. Här valde vi att skapa en muromgärdad sydländsk oas.

Pool, fyra gånger åtta meter, ville man ha, och i övrigt platser för lättjefull rekreation. En långsträckt pergola byggd i lärk ovanför ett utekök med utrymme för både vask, kylskåp och bardisk fick sin plats vid gästhusets gavel. Hela ytan belades med grå kalksten fogad med finbetong och här och där planterades resliga träd för skuggans skull direkt i kalkstensgolvet.

Om du har en slänt och tycker att det blir för torrt för växterna och slitit för knäna kan du terrassera slänten som då upphör att vara slänt. Här gjorde vi så. Alla nävor, lavendel, buxbomsklot och enar (’Blue Arrow’) tackade oss för ett planare liv. En pelargontrappa blev det också.

I den lilla fiskebyn Brantevik behövde paret Lunqvist hjälp med sin trädgård. Vi bestämde oss för att resa en långsträckt pergola av knotiga ekstockar. På så vis blev pergolan nästan organisk i sin karaktär och såg ut som om den vuxit upp ur marken. Ekens grå patina parade sig fint med grannens stenhus. Självklart planterade vi vita och svagt rosa, gammeldags klätterrosor vid varje stolpe.

Ett långsträckt hus, en reslig tujahäck och en gigantisk gräsmatta var det första som mötte mig. Här enades vi om en flirt med Italiens renässansträdgårdar. Ett orangeri, en klassisk buxbomsparterr och en generös terrass, förde oss i några spadtag söderut. Notera den resliga platanen. Här kan man snart nog sitta i skuggan och lyfta blicken mot det klargröna bladverket och den ständigt blå himmeln.

En av mina terrasser ligger i västerläge. Ganska liten, men vad ska jag göra? Det är ju här där den sista solen dimper som är platsen för grillning och andra kvällsnöjen. Det hela började med en mur ut mot gatan (hade ingen lust att vinka till alla förbipasserande i tid och otid). När väl muren var på plats byggdes det lilla uteköket på insidan. Arbetsbänk i betong och parkeringsplats för klotgrillen. En pergola i armeringsjärn restes och en vassmatta fick ge skugga i väntan på att klätterväxterna växt till sig.

Här har vi Emmas och Adams limonaia under uppbyggnad. Det är så italienarna kallar sitt orangeri, det vill säga ett citronhus. Här övervintras frostömma växter som rullas ut på terrasserna under våren. Alla byggnader har samma skönt gula färg, så också limonaian. Glasade partier i alla väderstreck med utsikt över hav och fjärilsrabatt.